(Learning from)Aoyama
Aoyama Kitamatchi Apaato byggdes mellan 1957-1968 och sägs vara Japansförsta statliga bostadskvarter under efterkrigstiden. I kvarteret uppfördes 25 byggnader med 586 hyreslägenheter med enkel standard. De ursprungliga lägenheterna saknade eget badrum, de boende fick gå till ett lokalt sento för att tvätta sig. Punkthusen kompletterades senare med badenheter på balkongerna.
Det var så olikt allt annat i Tokyo med sin låga densitet. De vita lamell- och punkthusen låg inbäddade i en vild grönska och det fanns spår som visade att de som levde där fortfarande odlade platsen och hade gjort det under en långtid.
Förtejpade brevlådor och tomma lägenheter berättade en annan historia. Kvarteret där ingen verkar flyttar in och känslan av att inom en snar framtid ingenbor kvar. Jag visste inget då men anade att tiden hade sprungit ifrån Aoyama och jag ville dokumentera det.
Jag upptäckte Aoyama första gången våren 2012 och föll för det. Det var som attkliva in i en helt egen värld, ett grönt paradis i ett annars så tätt Tokyo. Ett kvartersom följde sina egna regler om struktur och täthet. Ett kvarter som glömts bort ochlegat vilande mitt i centrala Omotesando, bara ett stenkast från Harajuku. I Diors, Pradas och Louis Vuittons pulserande Omotesando, väster om downtown Tokyo, om det finns ett sådant. Om du besökt Tokyo har du helt säkert passerat där, nära Aoyama.
Det var några dagar efter Hanami, den stora vårfesten när körsbärsträdenblommar. Jag gick runt med min kamera och efteråt kunde jag inte släppa Aoyama och jag drömde om att komma tillbaka för att vara en del av kvarteret, se det över dygnet och försöka förstå platsen på ett djupare plan och få spegla mig i den.
Det gick några år och jag tänkte mycket på Aoyama och undradeom kvarteret fanns kvar. Ett grönt, nedgånget och glest kvarter i ett område medkanske de högsta markpriserna i världen. Den kraften.
Sent i maj 2016 kunde jag resa tillbaka och under några dagar gick jag runt ochfotograferade kvarteret. Människor kom och gick under dagarna, de var intemånga, men några dörrar stod på glänt i loftgångarna och tvätt hängde ute somsmå livstecken. En äldre man rensade odlingslådorna vid en av lamellängorna.
Jag skrev en text om kvarteret som handlade om balansen i staden mellan detgröna och det byggda. Att framtiden måste vara grön. Den texten försvann, menhandlade om att Aoyama kunde lära oss något om den balansen, att det byggdaoch det gröna måste leva i symbios. I lika stora delar, en jämvikt inom stadensgeografiska gränser. Det handlar också om platser som en gång fanns och deminnen som finns kvar och vad vi kan lära oss av dem.
Av det du snart ska få se finns ingenting kvar, bara några flyktiga minnen och fotografier.
Se Aoyama som om det vore sista gången.
Lägg det på minnet.
